Har varit många tankar och känslor inför vår resa hur det skall gå. Vid incheckningen på båten var vi ganska ensamma Svenskar och mest manliga lastbilschaffisar. Men en och annan skåpbil var även med på båten och man sneglade både en och två ggr efter vad som kunde finnas i. Då vi skulle rulla om bord blev vi stoppade och en som helst bara talade Litauiska förklarade att jag inte fick sitta i bilen då vi åkte ombord och jag tvingades själv gå ombord medans Thomas körde på bilen som skulle parkeras efter många tajta svängar och en del backande längst ner i båten. Tog en bra stund innan han kom upp på däck och det kändes inte ok. Man är ju lite misstänksam och nojjig.

Letade på vår hytt som var helt ok innan vi gick ner och tog oss lite gott och dricka. Sedan var det buffé där det var lite av varje att äta. Båten var inte stor och vi gick upp till hyttan och somnade tidigt och sov riktigt bra.

Började dagen med en frukost buffé och efter vi gått i land hade vi inga problem och leta oss ur hamnen och dom ca 12 milen till polisen i Kelme gick utan felkörning.

På stationen blev vi lotsade upp till polisen vi haft kontakt och hjälp av. Skicket på polisstationen motsvarade inte någon byggnad i Sverige sista 30 åren, gammalt och slitet. Efter lite underskrifter av papper som jag själv fick skriva som kvitto på att vi hämtat ut hojarna blev vi lotsade till deras bakgård och där stod dom båda två. Lite löjligt det var ju bara två hojar med ändå så mycket känslor att åter få se. Men dom har stått i ett kall förråd som inte såg särskilt inbrotts säkert ut nu dom sista 7 månaderna och säkert inte bättre förvarade innan vilket man kunde se på hojarnas dammiga och slitna lite rostiga skick. Inlastade i bussen med x-antal lås kändes det så bra ändå. Vi tackade polisen för hjälpen och gav han en mugg med just dessa crossar tryckta på. Sedan åkte vi där ifrån .

Nu sitter vi i väntan på båten i hamnen i Klaipeda och kan inte förstå att det ändå blev ett slut på denna historia. Tagit mycket energi och om det har varit värt allt jobb och slit det vet jag inte men rätt ska vara rätt och nu är det det.

/Annika

Polisen som hjälpt oss i Litauen.